Olyckan
Thore bromsade in innan korsningen och kollade sig omkring. Tydligen var trafikljusena ur funktion, för de blinkade gult, men det såg inte jag. Thore börjar köra igen, ut i korsningen. Sen kom det något grått och suddigt farandes från höger sida. Jag såg det i ögonvrån och tänkte att det kommer smälla. Jag tänkte att att jag skulle hålla i mig så hårt det bara gick och försöka hålla ut krocken och sen se om jag levde. Efter den tanken smällde det. Det lät inte trevligt. Det skramlade och skrek. Vi skrek inte, men bilen gjorde. Allting snurrade och det flög grejer i hela bilen. Allt som hade varit löst flög omkring som om det var tyngdlöst. Hade vi inte haft bälte hade vi flugit på samma sätt. Efter vad som kändes som både en evighet och som några ynka ögonblick var allt stilla. Jag öppnade ögonen och upptäckte att jag hängde halvt uppochner. Bilen hade landat på vänstersidan, så Thore hängde nederst och jag hängde överst. Jag kände efter, rörde lite grann på varenda kroppsdel i hela kroppen, och insåg att jag levde och att jag inte hade några allvarliga skador. Thore pratade och verkade vara närvarande, han verkade också må bra efter omständigheterna. Då blev jag ganska lugn. Det kom människor springandes från alla håll. Det är otroligt hur hjälpsamma människor är när det väl gäller. Ofta pratas det om att svenskar inte hjälper folk som behöver hjälp på gatan, men så var det absolut inte för oss. Det var framförallt en kvinna som hjälpte oss. Hon hjälpte oss att komma ut ur bilen och jag fick låna hennes kofta för det var viktigt att jag inte frös. Jag kommer ihåg det som att vi gick ut genom Thores dörr, men i själva verket var det vindrutan. Jag fick sätta mig ner på refugen för jag hade ont i nacken och skulle helst inte röra på mig. Thore hade inga skador, han rotade igenom bilen efter våra saker. Allt innehåll som funnits i min väska hade flugit ut och spridit sig i hela bilen.
Thore frågade om han skulle ringa min mamma, men jag tyckte att det var en dum idé just då. Vi mådde ju bra, kunde vi inte bara fortsätta att åka till festen hos Joel? Jag tänkte så precis efter, jag var väl inte riktigt vaken. Sen kom tre ambulanser och en brandbil. Min tanke när jag såg alla ambulanser var: 3 stycken? men herregud, räcker det inte med en? det finns säkert människor som behöver mer hjälp någon annanstanns. Men det räckte inte med en, märkte jag sen, för de behövde vara flera stycken som jobbade på platsen. Ambulanspersonalen satte en krage runt min nacke för att stabilisera den. Jag fick inte ens nicka eller skaka på huvudet som svar på deras frågor, jag skulle säga ja eller nej. Minsta rörelse kunde göra det värre. Det var lite jobbigt eftersom jag inte orkade prata, det var mycket enklare att bara röra lite på huvudet. De spände fast mig på en hård platta så att jag skulle röra mig så lite som möjligt. Då kändes det som att det var 10 ambulansmänniskor som spänade fast mig på samma gång, på olika ställen av kroppen. Så många som möjligt för att det skulle gå så fort som möjligt. Jag kunde inte röra en fena. De lyfte upp plattan och la den på en bår. Sen förde de in mig i en av ambulanserna, samtidigt som Thore blev förhörd av polisen. Han fick blåsa också och jag blev skiträdd när de sa att de ville kolla om han hade druckit. "Tänk så har han gjort det!!" Men det hade han så klart inte.
Det var ytterst obehagligt att ligga sådär fastspänd. Jag låg med ryggen helt sträckt, jag fick inte halvligga i båren, så jag kunde inte se någonting. Det var omöjligt att se vad som hände runtomkring mig, vilka människor som var där, vem som sa vad osv. När de dessutom spände fast mig kändes det som att jag förlorade ännu mer kontroll över situationen och vid ett tillfälle i ambulansen var jag på väg att drabbas av panik. Det var när jag förstod att vi skulle till Hbgs akut och inte Ängelholms. "Ska jag ligga här så länge?" Jag kunde ju inte se var någonstanns på vägen vi var. Paniken började kravla sig fram i kroppen men jag lugnade mig genom att tänka att jag ligger i en ambulans, det näst säkraste stället i världen efter sjukhuset. Det satt en ambulansgubbe bredvid och tog pulsen och blodtrycket. Han ställde massa frågor som jag skulle svara på, men jag orkade knappt för det gjorde mer ont när jag pratade. Thore var också med i ambulansen men han satt i framsätet.
När vi väl kom till sjukhuset fördes jag in i något rum. Där fanns en läkare och ett gäng sköterskor. Läkaren var skitsnygg, det tyckte Thores mamma med =P De vände mig på sidan och läkaren kände längs min ryggrad. Sen frågade han samma frågor som jag fått svara på i ambulansen. Thore fördes iväg någon annanstanns för han behövde också undersökas. Det var lite jobbigt att vi blev splittrade där, jag tyckte att han kunde ha blivit undersökt bredvid mig. Personalen i rummet tog av mig min jacka och min tröja för att de lättare skulle kunna undersöka mig. De la mig på en madrass för de insåg att det nog inte var så farligt med min nacke, men de skulle så klart röntga ändå. De frågade till och med om jag ville sitta i en rullstol, men jag orkade inte lyfta mig. Alla som var där lämnde rummet och jag låg där ensam i ca 10 minuter. Sen kom det en kille som körde mig till röntgenavdelingen. Där fick jag vänta ännu längre, helt ensam. Jag trodde inte att Thore skulle hitta mig, men det gjorde han och när han kom dit hade han Paula och Benka med sig. Det kändes skönt att inte behöva ligga där helt ensam längre. Jag röntgades och en halvtimme efter det kom läkaren och sa att det inte fanns några skador på mina kotor så han tog av nackskyddet. Det var otroligt skönt! Det var extremt obekvämt och gjorde så att smärtan blev värre. Jag fick resa mig upp, och det var också rätt skönt. Jag hade legat på den där båren i två timmar eller nåt. Sen kom mamma och Bosse springandes. Eller mamma sprang, Bosse var lite mer sansad. Mamma kramade mig så hårt att jag fick ännu mer ont i nacken. Typiskt mamma.
Efter att jag hade röntgats började Thore bryta ihop. Han hade varit jätteduktig hela tiden och gjort allting exemplariskt. Han hade varit nästan normal. Men sen kom chocken för honom. Han satt på en bänk och bara skakade och det gick inte att prata med honom. Varenda muskel i hans kropp var spänd, mamma sa att han var stenhård i muskler som man inte ens kan kontrollera. Hon försökte lugna honom men det gick inte, så han fick gå tillbaka in till sjukhuset för att få hjälp. Han pratade med en läkare och fick lite lugnande, sen mådde han rätt bra igen. Bra efter omständigheterna.
Den andra billisten, han som körde på oss, klarade sig helt utan skador. Han hade bara fått lite damm i luftrören när air-bagen utlöstes. Antagligen var det bådas fel att det hände. Thore gjorde fel som inte lämnade företräde, för det skulle han ha gjort. Men Thore såg inte bilen. Mannen gjorde fel som inte stannade, det verkar som att han bara har kört rätt ut i korsningen utan, att kolla sig för. Han borde ha stannat eftersom trafikljusena var ur funktion. Man kan inte lita på att det inte kommer några bilar trots att han har företräde. Han har själv sagt att han inte var riktigt närvarande och vaken. Han bromsade inte ens när han såg vår bil. Men alla klarade sig iaf och det var tur =)
Vi flög in i en stolpe. Hade den träffat bara lite längre fram hade Thore nog inte klarat sig.
Thore frågade om han skulle ringa min mamma, men jag tyckte att det var en dum idé just då. Vi mådde ju bra, kunde vi inte bara fortsätta att åka till festen hos Joel? Jag tänkte så precis efter, jag var väl inte riktigt vaken. Sen kom tre ambulanser och en brandbil. Min tanke när jag såg alla ambulanser var: 3 stycken? men herregud, räcker det inte med en? det finns säkert människor som behöver mer hjälp någon annanstanns. Men det räckte inte med en, märkte jag sen, för de behövde vara flera stycken som jobbade på platsen. Ambulanspersonalen satte en krage runt min nacke för att stabilisera den. Jag fick inte ens nicka eller skaka på huvudet som svar på deras frågor, jag skulle säga ja eller nej. Minsta rörelse kunde göra det värre. Det var lite jobbigt eftersom jag inte orkade prata, det var mycket enklare att bara röra lite på huvudet. De spände fast mig på en hård platta så att jag skulle röra mig så lite som möjligt. Då kändes det som att det var 10 ambulansmänniskor som spänade fast mig på samma gång, på olika ställen av kroppen. Så många som möjligt för att det skulle gå så fort som möjligt. Jag kunde inte röra en fena. De lyfte upp plattan och la den på en bår. Sen förde de in mig i en av ambulanserna, samtidigt som Thore blev förhörd av polisen. Han fick blåsa också och jag blev skiträdd när de sa att de ville kolla om han hade druckit. "Tänk så har han gjort det!!" Men det hade han så klart inte.
Det var ytterst obehagligt att ligga sådär fastspänd. Jag låg med ryggen helt sträckt, jag fick inte halvligga i båren, så jag kunde inte se någonting. Det var omöjligt att se vad som hände runtomkring mig, vilka människor som var där, vem som sa vad osv. När de dessutom spände fast mig kändes det som att jag förlorade ännu mer kontroll över situationen och vid ett tillfälle i ambulansen var jag på väg att drabbas av panik. Det var när jag förstod att vi skulle till Hbgs akut och inte Ängelholms. "Ska jag ligga här så länge?" Jag kunde ju inte se var någonstanns på vägen vi var. Paniken började kravla sig fram i kroppen men jag lugnade mig genom att tänka att jag ligger i en ambulans, det näst säkraste stället i världen efter sjukhuset. Det satt en ambulansgubbe bredvid och tog pulsen och blodtrycket. Han ställde massa frågor som jag skulle svara på, men jag orkade knappt för det gjorde mer ont när jag pratade. Thore var också med i ambulansen men han satt i framsätet.
När vi väl kom till sjukhuset fördes jag in i något rum. Där fanns en läkare och ett gäng sköterskor. Läkaren var skitsnygg, det tyckte Thores mamma med =P De vände mig på sidan och läkaren kände längs min ryggrad. Sen frågade han samma frågor som jag fått svara på i ambulansen. Thore fördes iväg någon annanstanns för han behövde också undersökas. Det var lite jobbigt att vi blev splittrade där, jag tyckte att han kunde ha blivit undersökt bredvid mig. Personalen i rummet tog av mig min jacka och min tröja för att de lättare skulle kunna undersöka mig. De la mig på en madrass för de insåg att det nog inte var så farligt med min nacke, men de skulle så klart röntga ändå. De frågade till och med om jag ville sitta i en rullstol, men jag orkade inte lyfta mig. Alla som var där lämnde rummet och jag låg där ensam i ca 10 minuter. Sen kom det en kille som körde mig till röntgenavdelingen. Där fick jag vänta ännu längre, helt ensam. Jag trodde inte att Thore skulle hitta mig, men det gjorde han och när han kom dit hade han Paula och Benka med sig. Det kändes skönt att inte behöva ligga där helt ensam längre. Jag röntgades och en halvtimme efter det kom läkaren och sa att det inte fanns några skador på mina kotor så han tog av nackskyddet. Det var otroligt skönt! Det var extremt obekvämt och gjorde så att smärtan blev värre. Jag fick resa mig upp, och det var också rätt skönt. Jag hade legat på den där båren i två timmar eller nåt. Sen kom mamma och Bosse springandes. Eller mamma sprang, Bosse var lite mer sansad. Mamma kramade mig så hårt att jag fick ännu mer ont i nacken. Typiskt mamma.
Efter att jag hade röntgats började Thore bryta ihop. Han hade varit jätteduktig hela tiden och gjort allting exemplariskt. Han hade varit nästan normal. Men sen kom chocken för honom. Han satt på en bänk och bara skakade och det gick inte att prata med honom. Varenda muskel i hans kropp var spänd, mamma sa att han var stenhård i muskler som man inte ens kan kontrollera. Hon försökte lugna honom men det gick inte, så han fick gå tillbaka in till sjukhuset för att få hjälp. Han pratade med en läkare och fick lite lugnande, sen mådde han rätt bra igen. Bra efter omständigheterna.
Den andra billisten, han som körde på oss, klarade sig helt utan skador. Han hade bara fått lite damm i luftrören när air-bagen utlöstes. Antagligen var det bådas fel att det hände. Thore gjorde fel som inte lämnade företräde, för det skulle han ha gjort. Men Thore såg inte bilen. Mannen gjorde fel som inte stannade, det verkar som att han bara har kört rätt ut i korsningen utan, att kolla sig för. Han borde ha stannat eftersom trafikljusena var ur funktion. Man kan inte lita på att det inte kommer några bilar trots att han har företräde. Han har själv sagt att han inte var riktigt närvarande och vaken. Han bromsade inte ens när han såg vår bil. Men alla klarade sig iaf och det var tur =)
Kommentarer
Trackback
