Liv bloggar

Varje gång jag hör den här låten börjar jag gråta som ett barn. Om ingen annan är i närheten förstås, för jag måste ju upprätthålla min image som känslokall. Men när jag hörde den med Molly Sandén så kände jag absolut ingenting och jag tyckte bara att det kändes pinsamt hur hon försökte förmedla låtens innehåll utan att riktigt lyckas. Helene Sjöholm utstrålar en sådan trygghet i sig själv att hon blir automatiskt vacker. Dessutom har hon Sveriges bästa sångröst. Jag älskar henne!